ARCHIVO FOTOGRAFICO 1995+ (selección)
“Egentligen var jag på väg hem från en fest på Mejan men kunde ändå inte slita mig därifrån. Anledningen att jag hade svårt att gå var inte den billiga baren, musiken eller sällskapet utan istället ett diabildsspel som lyste upp i ett av rummen. Bilderna som föreställde allt möjligt, stort som smått: stadslandskap; ljusstörningar; en hissinredning eller en havsutsikt tycktes inte ha någon inbördes rangordning, men fick därmed ett alldeles eget och speciellt narrativ. Här fanns mörker, ljus, vardagligheter och anomalier blandat om vartannat. Det enda som ”fattades” i bilderna var synliga människor, här fanns bara spåren av dem. Jag tappade förmågan att socialisera med mitt sällskap eftersom jag var fullständigt förtappad i bildspelet och min egen fantasivärld. De sekunder det tog innan en bild bytte till en annan fyllde jag ut med alla möjliga och omöjliga scenarier och det var på detta sätt jag fick höra Juan Pedro Fabras namn för första gången. Det var många år sedan och han har hunnit ta många fler bilder sedan dess.
Bilderna i bildspelen konstituerar från början en sorts skisser: ”Jag använde alltid fotografier som förlagor till måleri så de var alltid sekundära för mig och blev inte speciellt viktiga förrän långt efteråt då jag förstod att bilderna levde ett eget liv och formade ett slags konstnärlig anteckningsbok”. Till skillnad från vissa andra verk av Juan Pedro såsom exempelvis serien True Colours (2002) vilken visades i den Italienska paviljongen under Venedigbiennalen 2003, är de här bildspelen (som även de innefattar bilder på militärer som övar liksom i True Colours): ”mycket mer personliga och inte så uttryckligt megaesteticerade. Det handlar mer om en sorts dagbok där man följer med i olika sinnestillstånd i en konstnärs liv i rörelse”. ”Liv i rörelse” är också verkligen påtagligt i de flesta av bilderna i detta massiva flöde av ”dagboksanteckningar” som visas på Ersta Konsthall.
Rätt så symptomatiskt för både Juan Pedros generösa personlighet och konstnärskap svarar han på frågan om vad ”bra konst” innebär för honom att: ”Bra konst för mig är den som rubbar mig till den grad att jag känner en djup avundsjuka så att jag nästan inte kan tänka. Egentligen hatar jag därför bra konst eftersom jag hatar att vara avundsjuk”. På Ersta Konsthall presenteras ett överflöd av bilder som tillsammans bildar en mjuk ”bubbla” att låta sig bli förtappad i, eller kanske till och med njutningsfullt låta sig bli avundsjuk på. “
Avundsjuka ögon blir aldrig mätta – Juan Pedro Fabra Guemberena i retrospektiv, Power Ekroth
